Två inlägg på en dag, sick.

Jag tänker tillbaka, på allt förr.
När jag mådde som sämst, men egentligen hade det bäst.
Jag hade en jag kunde prata med om allt.
Det har jag fortfarande, men det är skillnad.
För denna person är inte du.
Du hade svar på nästan allt, svar som hjälpte.
Svar som var bra, och som bara du kunde komma på.
Du sa saker som inte bara lät som tomma ord.
Så jag sa saker till dig som ingen annan visste,
Du och just du fick veta, för jag litade på dig.
Såklart, du vet fortfarande alla saker jag sa,
om du inte drabbats av minnesförlust.
Vilket jag nästan hoppas du har gjort.
För hur ska jag annars kunna förklara varför du försvann?
Jag berättade nästan allt om mig, det kanske finns nån sak jag inte nämde.
Men det jag gjorde var ett enormt misstag.
Jag litade på dig, helt och fult.
Men du försvann, och jag kommer aldrig kunna förlåta det.
För när du försvann så försvann marken under mina fötter.
Du och en annan hade hållt mig uppe och ni båda försvann.
Jag förstod och förstår fortfarande inte vad jag gjorde fel.
Mitt liv slogs i spillror, och du satt och såg på.
För du va fortfarande där, ja det var du.
Men jag fanns inte för dig, som så många andra.
Jag som många andra var som luft för dig.
Låtsades att jag inte brydde mig.
Satt upp en felfri fasad framför alla.
Så att ingen någonsin..
Skulle se hur mycket du sårat mig.



- Jag tror du vet vem du är.


Skruttibangbang