Sorgehus.
Sorg är ett hus
Där stolarna har glömt
Hur de ska bära oss
Speglarna hur de ska spegla oss
Väggarna hur de ska omsluta oss
Sorg är ett hus
Som försvinner
Så fort någon knackar på dörren
Eller ringer på
Ett hus som flyger i luften
Vid minsta vindpust
Som begraver sig djupt i marken
Medan alla sover
Sorg är ett hus där ingen kan skydda dig
Där dörrarna varken släpper in dig, eller ut.
Men när jag går med honom
Har jag sällskap i mitt sorgehus
En som hittar där lika bra som jag
Som kan gå med mig
Från rum till rum fulla av sorg
Och som hjälper mig att
Inte vara så rädd
I mitt trasiga hem
Av vind och tomhet
Jag är inte lika ensam som förut
- Kajsa Mohlén
2013-05-21
Du och bara du.
En tår så ensam, och mörkret var tillbaka.
Ett hjärta som skenar likt hästarna på prärien, och mörkret intar sin plats.
En beröring så fjäderlätt, och mörkret drar sig tillbaka.
Ett ögonblick, och jag vaknar.
– Du räddade mig, igen.
För många känslor på en och samma gång.
- Kajsa Mohlén
Känslans olika stadier.
Liten flicka och känslan slog till för första gången.
Det kändes som världen rasade samman samtidigt som hon inte kunde se om det bara var en känsla eller verklighet, då synen förblindades av tårar.
Mellan flicka och känslan slog till för andra gången.
Ett blåljus, ett samtal, och världen försvann under hennes små fötter. Allting rubbades och tårarna rullade likt två vattenfall ned för kinderna.
Stor flicka och känslan slog till för tredje gången.
Ett tomrum, en ihålighet, ett knivhugg i hjärtat och det kändes som jorden ändrade sin omloppsbana och slungade henne ner i ett svart hål som hon aldrig skulle komma upp ur. Ögonen var blanka som is, men inte mer än så.
Död flicka och känslan var äntligen försvunnen.
Världen försvann, blåljusen var menade för henne, tomrummet i hjärtat försvann då det slutade slå och tårarna hade hon sedan länge lärt sig hålla inne. Det här svarta hålet behövde hon inte ta sig upp ur.
- Kajsa Molén
Skrivit alldeles för mycket idag, detta är ett kort utdrag.
Motsatser, men så lika.
Sjunker, som en sten, mot bottnen.
Syret tar slut, tankarna slutar existera. – Medvetslös.
Orkar inte kämpa mer, orkar inte ta mig upp igen.
Ljuset kommer närmare, bländar mig, skrämmer mig.
Mina ögon öppnas och strax är jag uppe vid ytan igen.
Luften fyller mina lungor och tankarna är tillbaka.
Denna gång så ska jag försöka hålla mig flytande.
Inte för din skull, inte för er skull, utan för min skull.
Svävar, som en fågel, mot himmelen.
Medvinden är vid min sida. – Jag lever.
Jag kan göra vad jag vill, jag klarar av allt.
För just i denna stund, lever jag, för mig själv.
- Kajsa Mohlén
Klockan som tickar.
Dörrarna öppnas och jag tar ett djupt andetag. - Det sista på länge.
För jag vet hur det är där inne, hur det känns som att luften inte räcker till och hur väggarna verkar krypa närmare mig för varje sekund som tickar förbi.
Död, panik, tårar och ångestfyllda skrik, jag hör allt, i mitt huvud. Jag hör hur tiden tickar ner för människorna i rummen bredvid, hur livet sakta sugs ur dem, tills det enda som finns kvar av dem är en skugga av deras forntida jag.
Minnena väller över mig, golvet försvinner under mina fötter. Jag behöver luft, jag behöver en utväg.
Springer så fort benen bär, ut i den friska luften, jag kan andas igen.
- Men klockan fortsätter ticka.
- Kajsa Mohlén
Fast.
Jag försöker minnas allt bra som har varit.
Jag försöker tänka framåt, på allt bra som kommer komma min väg.
Jag försöker minnas, jag försöker tänka framåt.
Det som tidigare var en klar bild är numera ett pussel med stora luckor.
Pusselbitarna faller över mig, kväver mig, stänger in mig i mörkret, som aldrig tar slut.
Jag försöker minnas, jag försöker tänka framåt.
De salta tårarna bildar små bäckar ner för mina kinder, för sanningen börjar komma ifatt mig.
För när jag i detta mörker - Försöker minnas, försöker tänka framåt, så inser jag, att jag är fast.
Fast i detta mörker, fast i allt det hemska, förevigt.
- Kajsa Mohlén
Fear.
can't find the light.
Too tired to try,
Too tired to fight.
I want to give in,
let my grip slip,
start the fall,
let myself trip.
But I can't let go.
I need to stay here.
Despite all the hardships,
despite all my fear.
I'll keep going.
I won't give in.
Though I feel like dying,
though my chances are grim.
So say hello to me,
this act I put on,
till my time comes,
till God says I'm done.
Dagbok.
Ensam, men inte övergiven, ensam - av eget val.
Så mycket funderingar snurrar i mina tankar, så många olika låtar klingar vackert i mina nya hörlurar.
Försöker hitta den perfekta för mina tankar i just den stunden.
Det slutar denna gång med Ed Sheerans låt Grade 8. - "My mind is a warrior, My heart is a foreigner."
Ett minimalt utdrag ur min överanalyserande nerklottrade dagbok, skrivet 26/12-2012.
Avgrundens rand.
Jag har kämpat, jag har slitit och jag lyckades.
Men nu är det där igen, mörkret som ropar på mig, drar i mig, förgör mig, inifrån och ut.
Jag känner hur mörkret kryper sig på, orkar inte streta emot, kan inte streta emot. Mörkret tar tag i mig, drar mig ner i den djupa avgrunden, avgrunden som är så svår att komma upp ur.
Jag klarar inte det här en gång till.
- Kajsa Mohlén
En gammal, men tänkvärd text jag skrev i somras.
Lösningar, kärlek, gemenskap, lycka och glädjetårar.
Alltid, varenda dag, varenda sekund, så tänker någon människa i världen att livet inte är värt att leva. Att det skulle vara lättare att bara försvinna. Sväva iväg och slippa världen även för bara några sekunder.
Men jag håller inte med, kolla bara på det jag skrev med fet stil högre upp. Visst det finns mycket dåliga saker här i världen, men den finns alltid en motsatts till det dåliga, en bra sak som man borde sträva efter och försöka nå.
Så itället för att ge upp hoppet så säger jag ”c’mon, you can do it.” För du vet väll att hoppet är det sista som lämnar människan? I alla fall är det vad jag har hört.
- Kajsa Mohlén
Not so strong.
Skriker, Sparkar, Slår, inget hjälper.
Skriker, Sparkar, Slår, inget hjälper.
Du gråter, du tynar bort, du försvinner.
Skriker, Sparkar, Slår, inget hjälper.
Du är stark, du måste vara stark, du vill vara stark.
Men inget hjälper.
- Kajsa Mohlén
Ögonen.
Men inte pågrund av det skitiga håret eller avsaknaden av smink, nej.
Nej det jag ryggar tillbaka av är mina ögon.
En gång, var de fyllda med känslor, de kunde glittra av lycka eller svämma över av tårar.
Nu finns inte ett ett enda spår kvar, bortblåst, bortsvept, borta.
Nu är de tomma, lika tomma som på en zombie, lika tomma som på ett lik.
Svarta hål som inte visar något alls men ändå säger mer än tusen ord.
Tomma på livsglädje som aldrig kommer återvända.
- Kajsa Mohlén
Det här kommer bli en lång natt, varför, varför, varför?.
Sunshine, where did you go?
Oh the sunshine that filled my day,
All my worries would fade away.
Bringing me joy, laughter, and peace,
Ironing out problems, even the crease.
Up every morning and smiling so bright,
A welcome sight from a hard long night.
Warming my heart with your love and care,
Preparing my day from all that dare.
The comfort of friendship fills my soul,
The joy you bring, you'll never know.
Your glow and brightness fill my heart,
Oh sunshine don't ever part.
What are these clouds that begin to appear,
Is it a sign a storm is near?
I begin to seek shelter, but none is found,
Alone and scared, I stand on the ground.
The cold winds of bitterness begin to blow,
And unforgiving rain starts to flow.
Flashes of anger begin to strike,
Running from trouble, I begin my hike.
The resenting pellets hurt me so much,
And beat on my heart, which is sore to the touch.
Trapped in the open, I long to hide,
Only to save my stubborn pride.
Where will I go and what will I do?
This storm is mighty and powerful too.
Where is the sunshine I used to know?
Why did you leave and where did you go?
-Kajsa Mohlén
Skruttiibangbang
Fly, så länge du kan.
Jag flyr genom att springa.
Jag springer tills mina ben krampar i protest, tills knäna viker sig och det är omöjligt att ens stå upp.
Mina andetag är ansträngda och min kropp är helt utpumpad, att ta ett enda steg skulle vara en omöjlighet.
Jag börjar krypa, kräla och åla mig fram, allt för att fly, från problemen, från verkligheten, från det som är mitt liv.
Vågar inte stanna, vågar inte ta tag i livet. Vågar inte, vill inte, kan inte, orkar inte.
Men jag har inget val, min kropp orkar inte längre, den stängs av, bit för bit, del för del.
Snart ligger jag där, så nära man kan vara död utan att egentligen vara det.
Mina andetag är endast ytliga flämtningar när jag känner paniken gripa tag om mig.
Mörkret omsluter mig och jag är åter fast i dess grepp.
Det är nu jag undrar, vem är det som ska rädda mig?
- Kajsa Mohlén
Jag vet att du ser det här, och jag vet att du vet vad jag menar.
Skruttiibangbang
Having nothing.
Försöker smälta ångestklumpen i halsen
Men det fungerar inte
Jag skriker med huvudet i kudden
Så ingen annan ska höra mig
Jag duschar alldeles för varmt
I ett försök att spola bort smutsen
Problemet är bara, att den sitter fast innanför huden
Jag karvar mönster i mina armar
Försöker glömma alla hemska minnen
Jag kryper upp i ett hörn i mitt rum och slår armarna om mig själv
Det är den enda trygga kramen jag kan få på denna jord
- Kajsa Mohlén
Skruttiibangbang
Tänker lite för mycket på dig.
- Kajsa Mohlén
Skruttiibangbang
Kärleken är odefinierad.
Den äkta kärleken, så förödande stark och skrämmande, kontrollerad av de känslor som aldrig blir sagda, de ord som finns där i luften runt om en, men som aldrig blir förståndiga eller upptäckta. Det är de känslor som redan från första stund flammade upp, bara vid första närkontakten, som betyder något. De känslor som inte var förståndiga eller vettiga, utan som bara osade av längtan.
Och om man någonsin tvivlar, på att den äkta kärleken finns där ute – då ska man öppna fönstret och speja ut. Begrunda världen med ögon som vägrar blunda, ögon som är villiga att förstå. Man ska öppna sitt hjärta för de portar som förevigt varit låsta. När man känner sig sorgsen, ensam och värdelös – då ska man öppna ögonen för den värld som bara de älskande kan se. Lyssna på deras skratt i vinden, läsa deras historier om och om igen. De finns där i mörkret, skimrande som aldrig förr, de väntar på att man ska öppna sig inför den värld man aldrig tidigare vågat tro på. Den värld som förändrar allt för de som är modiga nog att upptäcka den.
Gå ut i världen och betrakta de små sakerna som i slutändan tycks vara viktiga. Sätt dig och speja upp mot stjärnorna under kvällstid och förstå, istället för att endast betrakta och fundera.
- Kajsa Mohlén
Du var för bra för honom kompis.
Skruttiibagbang
Truth and fear.
Men det dom missar är att själva felet ligger i att vi överanalyserar.
Lev i nuet, fånga dagen, njut av tiden du har och allt det där.
Vi säger det, tatuerar in det, tänker det, skriker det, läser det.
Men det är alldeles för få av alla människor som vekligen tar till sig orden.
Vi fortsätter tro att händer något bra så kommer det snart hända något dåligt igen.
För enligt oss är inte lyckan långvarig, på något sätt då hittar vi endå något fel tillslut.
Men tänk efter, för allt är egentligen vad vi gör det till.
Snälla var inte rädd för att vara lycklig.
- Kajsa Mohlén
Skruttiibangbang
I can't sleep, what to do?.
On the page
Speak of broken dreams
And pent-up rage
Apilling out
Ink from the pen
Burn it all
Start again
- Kajsa Mohlén
Skruttiibangbang
