Sjunker, som en sten, mot bottnen.
Syret tar slut, tankarna slutar existera. – Medvetslös.
Orkar inte kämpa mer, orkar inte ta mig upp igen.
Ljuset kommer närmare, bländar mig, skrämmer mig.
Mina ögon öppnas och strax är jag uppe vid ytan igen.

Luften fyller mina lungor och tankarna är tillbaka.
Denna gång så ska jag försöka hålla mig flytande.
Inte för din skull, inte för er skull, utan för min skull.

Svävar, som en fågel, mot himmelen.
Medvinden är vid min sida. – Jag lever.
Jag kan göra vad jag vill, jag klarar av allt.
För just i denna stund, lever jag,  för mig själv.

- Kajsa Mohlén