Jag ville veta, men visste inte.
Jag kunde inte bestämma mig, tyckte du var för bra för mig.
Du var för perfekt, det gjorde mig osäker.
Jag sumpade min chans, life goes on.
Iallafall för dig, men för mig står det still.
Jag försöker tänka, försöker få ordning på alla tankar.
Går och går.
Känner kylan, känner smärtan.
Men jag finns inte där.
För jag är fast i mina tankar.
Och varje tanke leder till just dig.
Det enda som fyller mig är ett tomt hål.
Och jag undrar, är det på grund av dig eller mig?
Jag har så många frågor men finner inga svar.
Avgrunden breder ut sig, det skulle vara så lätt att släppa taget.
Så varför gör jag inte bara det?




Rebecca Wesslén, tack för att du finns. ♥