Flämtande lutar hon sig mot vägen, försöker få luft.
Där hjärtat satt brinner en eld, en isande, brinnande eld.
Tårarna pressar sig fram, luften försöker ta sig ner genom strupen.
Omärkligt sluter sig såret, stänger in smärtan.
Elden stillnar, blir en svidande, het klar låga.
Brinner, bränner där inne.
Som ett ljus i en skyddande lykta, ett ljus som inte längre vinden når.
Hon ser på morgonstjärnan genom tårarna.
Såhär kommer det vara.
Eld, smärta och ett skyddande hölje runt om.
Det är hon.
En lykta i natten.
Lågans väktare, är hon.



- Jag känner mig vilsen. -

Av: Kajsa Mohlén

Skruttiibangbang