Jag flyr genom att springa.
Jag springer tills mina ben krampar i protest, tills knäna viker sig och det är omöjligt att ens stå upp.
Mina andetag är ansträngda och min kropp är helt utpumpad, att ta ett enda steg skulle vara en omöjlighet.
Jag börjar krypa, kräla och åla mig fram, allt för att fly, från problemen, från verkligheten, från det som är mitt liv.
Vågar inte stanna, vågar inte ta tag i livet. Vågar inte, vill inte, kan inte, orkar inte.
Men jag har inget val, min kropp orkar inte längre, den stängs av, bit för bit, del för del.
Snart ligger jag där, så nära man kan vara död utan att egentligen vara det.
Mina andetag är endast ytliga flämtningar när jag känner paniken gripa tag om mig.
Mörkret omsluter mig och jag är åter fast i dess grepp.
Det är nu jag undrar, vem är det som ska rädda mig?

- Kajsa Mohlén

Jag vet att du ser det här, och jag vet att du vet vad jag menar.

Skruttiibangbang