Dörrarna öppnas och jag tar ett djupt andetag. - Det sista på länge.
För jag vet hur det är där inne, hur det känns som att luften inte räcker till och hur väggarna verkar krypa närmare mig för varje sekund som tickar förbi.

Död, panik, tårar och ångestfyllda skrik, jag hör allt, i mitt huvud. Jag hör hur tiden tickar ner för människorna i rummen bredvid, hur livet sakta sugs ur dem, tills det enda som finns kvar av dem är en skugga av deras forntida jag.
Minnena väller över mig, golvet försvinner under mina fötter. Jag behöver luft, jag behöver en utväg.

Springer så fort benen bär, ut i den friska luften, jag kan andas igen.
- Men klockan fortsätter ticka.


- Kajsa Mohlén